Det finns ingen sanning..

Bara antaganden...
så jag antar att mitt liv suger...att jag är i en återvändsgränd att jag är lika patetisk som vilken kent rockande 13-åring med randiga sttrumpbyxor och kajal, som helst..

Det finns ingen sanning...

Vi kanske bara är hjärnor i burkar som styrs av en elak professor med alldeles för rufsigt hår...


old4 Lycklig?
Gissa vad som fanns under armbanden....

Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan trösta människor genom att förklara hur självmordsbenägen man är...
En situation som inträffade x antal veckor sedan....
Panik ledsen X kan inte sluta gråta..snefylla?
Alla tröstar och börjar berätta om hur dem har varit på psyket och hur de tänkt hoppa
framför lastbilar och sådan skit.
Hur fan kan man finna det tröstande...ni pratar om era före detta blödande ärr som om ni vore stolta..
MEn det är kankse det osm är skillnaden...jag skäms över mina, plågas varje gång någon frågar var dem kommer ifrån osv, det gör så jävla ont att berätta...men å andra sidan jag kanske itne är stolt över dem för jag var ju aldrig heller ajälvmordsbenägen?

det finns ingen sanning.....bara antaganden...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback